torsdag 14 juli 2011

Tävlingssäsongen part one 2011.

Som jag tidigare förvarnade om så kommer det ju som sagt skrivas ganska mycket om häst här, mitt brinnande intresse. Jazzo, min sjuåriga halvblodsvalack har fått några dagars välförtjänt vila efter en hård träningssäsong och en väl utförd tävlingssäsong. Under säsongen har vi satsat på mycket träning för att komma tillrätta med de svårigheter och problem som visade sig i vintras. Jazzo som tidigare har varit väldigt samarbetsvillig började i vintras inse att det ibland kunde bli ganska jobbigt att göra som hon där uppe sa. Detta visade sig i stora protester och det hände alltmer ofta att protesterna blev höga stegringar. Man kan nog anaysera det lite som att trotsåldern visade sig hos min herre. Men skam den som ger sig och lika beslutsam som Jazzo var att det var jobbigt lika beslutsam var jag att vi skulle komma ur denna jobbiga period. Formen hittades lagom till första tävlingen i Vetlanda på hemmaplan där vi knep en andraplats i vår första start för säsongen. Formen har sedan visat sig komma för att stanna och vi följde upp med två vinster i Vimmerby och nu senast två andraplaceringar på hemmaplan igen. Nu satsar vi på träning under tävlingsuppehållet och det ser ut som om första tävlingen blir någon gång under vecka 35/36.
Det har nu gått två år sedan Jazzo hamnade hos mig efter en något tubulent provridningstid. När jag först såg Jazzo i hagen med ett antal för många kilon på kroppen och helt lerig ville jag bara vända och åka hem. Det visade sig dessutom att han var extremt känslig för det mesta. Linda benen var en hel procedur och ett ben var tvunget att hållas upp för att det ens skulle vara möjligt. Borsta huvudet var inte så populärt och vid uppsittning fick någon hänga sig i tyglen för att man skulle kunna sitta upp. Väl uppe på hästryggen fick jag en helt annan känsla än den jag hade trott att jag skulle få. Hästen jag satt på hade en takt i kroppen som jag inte hade förberett mig på! Mamma var inte glad men det hela slutade i två ytterligare provridningar och med stöd från min tränare fick mamma till slut ge med sig. Hemfärden resulterade i en dyblöt stimmig häst. Denna oroliga herre har nu blivit lugnet själv och det är svårt att inte tycka om honom. Han älskar att åka transport och allt vad närkontakt innebär. Nu tar vi sikte mot nya mål till hösten och hoppas att inget ska komma ivägen.
/ S

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar